116
jag visa er vår Dortha som för närvarande är mitt husförestyr. Hon har varit min salig hustrus amma och följde henne trofast till det sista. Gamla Dortha är litet förlägen öfver att göra les honneurs för ett så fint herrskap, men jag hoppas att ni nog skola sätta litet kurasje i henne.
Fru Ramm afbröt honom här med en störtflod af artiga försäkringar, så att gumman, helt flat öfver den vackra främmande fruns vänlighet, icke visste huru hon skulle uttrycka sina tacksägelser. Detta hindrade henne emellertid icke ifrån, så ofta tillfälle gafs, att mönstra de tre damerna med ganska skarpt pröfvande blickar. Nu först upptäcktes det att ännu en varelse fanns i rummet, nemligen en liten 3—4 år gammal flicka, som hade hållit sig förskansad bakom Dorthas kjol. Vid närmare uudersökning såg man in i ett par stora, förskräckta, mörkt beslöjade ögon, en komplett Mignon-fysionomi.
— Hvad heter du mitt söta barn? sade frun.
— Hon heter Adamine efter sin mor, men vi kalla henne Ada, sade Dortha. Så svara då Ada, och se på fruntimmerna!
Men den lilla flickans uppmärksamhet fängslades i detsamma af något annat och detta var Sophie, hvilken lätt som en elfva kom och försvann genom den öppna dörren, sysselsatt med att ordna reseffekterna. Med ett eget uttryck — man kunde kalla det hänsjunkenhet — följde den lilla hvarje Sophies rörelse och liksom om hon velat meddela sin förundran åt sin gamla vårdarinna, ryckte hon denna häftigt i kjolen. Denna syn kunde också
