I en sådan stämning spatserade han en eftermiddag upp och ner i sitt rum då Amtmannen trädde in med ett bref i handen. Georg hade förut märkt att Sophies bref till hemmet vållade den gamle en utomordentlig glädje. De dagar på hvilka de väntades visade han en otålighet, som om han varit den varmaste älskare. Han hade dock aldrig direkt meddelat Georg något af dem, endast denna gången hade hans faderliga stolthet icke kunnat motstå frestelsen. Det här brefvet måste han visa sin käre Cold, på det att han också måtte glädjas med honom.
Hos Georg väckte detta bref den högsta förundran. Han betogs af en nästan obehaglig känsla. En så säker uppfattning, en sådan mognad i omdöme, och detta behag, denna lätthet i framställningen, och intet spår af denna brist på hållning, denna svulst, som betecknar skolflickans öfvergång till qvinna. Kunde det vara Sophie som skrifvit detta? Han blef ganska förlägen, då Amtmannen hjertligt slog honom på axeln och sade:
— Nå, har ni icke heder af er elev? Ja, jag erkänner också den del ni har deri.
Georg erfor en oblandad glädje vid att se den ifver hvarmed Sophie odlade musiken, hvari hon också erhållit de bästa lärare. Hon talade härom än med en glädje, som visade hennes hänryckning öfver konsten, än med en nedslagenhet, som hade en djupare källa än blotta skräcken för mekaniska svårigheter.
Amtmannens besök gaf Georg just hvad han i
