— Prostens, nej kors i all verlden, det är ju bispekammaren!
Prostens rum är alltid en helgedom i en prostgård, men det är dock icke det rätta egentliga sanctum sanctorom, — ty det är bispekammaren. Och denna tycktes också i sanning vara sin upphöjda bestämmelse fullt värdig. I motsats till de öfriga rummen som blott hade brädbeslagna väggar, var detta besatt med tapeter, hvilka — rätt väl bibehållna — föreställde herdescener i Bouchers manér. Huru friska voro icke färgerna ännu! Dessa herdinnor logo ännu lika sött, denna himmels strålande azur kunde icke blekna. Tiden kunde blott så några moln öfver den. En lång smal mahognyspegel såg ut som om han kännt sig i dåligt sällskap, den sneglade omkring sig och förvrängde sitt blekgröna glas till en faslig karrikatyr af den lyckliga herdeverlden midtemot. Icke stort bättre sämjdes den åldriga, präktigt utskurna ländstolen med det spegelblanka, nya bordet. En kinesisk mandarin, en bild af tidens oföränderlighet, satt liksom mäklande mellan parterna, på en fotställning i ett hörn och nickade och vrickade med sitt otäcka hufvud, hvar gång man gick öfver golfvet. Dylika små anakronismer i inredningen måste man ursäkta på landet. Det hela såg trots detta riktigt storståtligt ut. Det var också med en viss stolthet som Dortha drog sänggardinerna åt sidan för att riktigt låta se de fina hollandslärftslakanen, med halfalnsbred
