32
detta ögonblick behöfde, det gaf hans löst sväfvande tanke ett föremål, hvartill den kunde länka sig. Han kunde icke få brefvet ur sitt hufvud, och han började genomgå alla sina sammanstötningar med det besynnerliga väsen som skrifvit det. Deribland var månget drag, som han instinktmessigt hade förtegat för Müller, och som nu gick upp för honom i ett ljus, hvari han aldrig förr sett dem.
Georg hade en äldre väninna, med hvilken han under en viss tidpunkt af sitt lif hade meddelat sig öfver mycket af det som då rörde sig inom honom. Denna väninna hade han lofvat att skicka en eller annan liten skildring från sin nuvarande vistelseort. Hittills hade detta löfte blifvit ouppfyldt och han hade ofta förebrått sig det. Han tyckte aldrig att något förekom, värdt att omtala.
— Nu vill jag försöka, sade han, jag vill samla alla dessa smådrag, och när jag ser dem på papperet skall det visa sig om det är något jag kan bjuda Margaretha.
— — — — — — Detta barn förvirrar mig i hög grad. Ibland brast mitt tålamod och jag förehöll henne allvarligt hennes brist på ifver, håg och flit. Då kunde hon se på mig med en blick så ödmjukt bönfallande, att jag icke kunde säga ett ord vidare. En annan gång tog hon det så likgiltigt som om det alls icke angått henne. Kanske
