130
gamla, det är ingenting, slätt ingenting. Ack, jag vet inte hur jag skall framföra min begäran. Länge stod jag utanför, emedan jag trodde att nådig fröknarna somnat, men då jag hörde att ni voro vakna så ... Se, Ada har vaknat och skriker som en besatt, hon vill ändtligen hafva det vackraste främmande fruntimret in till sig och det måtte väl vara en af fröknarna hon menar, tillade Dortha, diplomatiskt vänd till dem begge. Jag har pjollrat med henne och lofvat henne guld och gröna skogar, men hvad hjelper det? När hon får ett infall så måste vi lystra alla ... och ändå ... om herrskapet inte redan hade lagt sig bara... Ack, jag kan aldrig säga så förlägen jag är .... jag uthärdar det aldrig....
— Tag inte så illa vid sig för det, snällla Dortha, jag skall med nöje gå in till lilla Ada, ropade begge systrarna med en mun. Ingen hade lust att bli ensam och slutet blef att de gingo båda, anförda af den otröstliga Dortha, som försäkrade att det var första gången hon hade gjort sig skyldig till det barbariet att förstöra gästernas nattro. Hon var till mods som om hon blifvit gripen i kyrkorån.
Då de kommo in i barnkammaren satt den lilla flickan upprest i sängen med de strålande ögonen styft häftade på de inträdande. Som de nalkades dök hon under täcket. Förgäfves var allt Amalias vänliga tal, den egensinniga lilla blef hårdnackadt qvar i sitt gömställe. Men knappt hade Sophie lutat sig ner till henne förr än hon sakta reste sig upp, och innan denna visste ordet af hade hon med lidelsefull häftighet slingrat sina små armar om
