kommer det deraf att hon nu en gång för alla icke kan tåla mig, tänkte jag. Nere ibland de sina skall hon kanske visa sitt naturliga väsen. Der skall jag bättre kunna uppfatta henne. Men hon var nästan aldrig synlig der.
— Det är nästan en omöjlighet, sade hennes mor, att få Sophie att sitta stilla inne med ett nätt handarbete. Kan hon deremot få ligga i trädgarden och gräfva och så i jorden, eller hjelpa folket att fodra kreaturen, så är hon förnöjd. Tänk bara hvad som hände häromsistens. Biskopinnan kom helt oväntadt hit och hon frågade efter Sophie. Ifrån skjulet, der hon stod och skäcktade lin bland stathustrurna, fick jag in henne i största hast för att få henne omklädd .... hon stiger in, ganska riktigt, i sin helgdagsklädning, men med håret fullbossadt af damm och skäfvor, och ett ansigte så förtvifladt! .... Jo, det var verkligen trefligt!» — —
Dylika historier hörde jag ofta. En dag, som vallgossen blifvit sjuk, bad hon enträget att få gå i hans ställe. Man måste känna den sorglöshet, hvarmed barn uppfostras på landet, för att begripa att det tillåts henne att tillbringa en hel dag alldeles ensam i den vilda, ensliga utmarken. På detta sätt såg jag henne nästan endast vid bordet; der satt hon tyst, men yttrade hon något, så trodde modren sig alltid upptäcka något dumt deri, eller också något som stod i strid med den belefvenhet hon försökte att bibringa henne. Amalia behandlade henne under allt detta med en otymplig,
