142
äfven om man vill? I andra länder är det säkert annorlunda, eller hur?
— Nej, det må du inte tro, inföll hennes mor; hvilka rysliga skildringar af armod få vi inte just utifrån?
— Ja, svarade Sophie, i städerna är det nog förskräckligt, men på landet, der det är gods och bönder likasom här, der äro visst förhållandena annorlunda. När jag i min barndom läste om lifvet på dessa slott och herregårdar, gjorde förhållandet mellan herrarna och de underlydande just största intrycket på mig. Det var så vackert, så rörande! Ett riktigt ädelt husbondefolk betraktade sina bönder nästan som barn, hvilkas ve eller väl personligt angick dem. Husfrun vandrade från hus till hus, än belönande, än bannande, hon tröstade de sjuka och blef öfverallt helsad som en moder. Och dessa fester som herrskaperna sjelfva deltogo uti, huru vackra voro de icke! När jag läste om allt detta tänkte jag på huru herrligt det skulle vara att, om också blott i det lilla, kunna blifva något liknande. Men här hos oss ser jag aldrig något sådant. Öfverallt på de större godsen vet man föga om de usla varelser som bo deromkring. Vi se dem knappast utom då de förrätta sitt arbete hos oss, eller då vi slänga till dem en allmosa. Man gör intet för att undervisa dem eller göra dem bättre; man straffar dem blott då de förgå sig.
— Nå, det måtte jag säga, det var just en vacker beskrifning! Så der ser således ditt eget hem ut, vi alla, dina föräldrar äfven, äro sådana der
