obarmhertiga varelser, som du skildrar? sade Sophies mor med denna ton som sväfvar lik en perpendickel mellan skämt och allvar.
— Sophie öfverdrifver litet, sade Amtmannen, men det ligger tyvärr mycket sanning deri. Vi taga oss allt för litet af våra underlydande.
— O, mamma får inte taga det så allvarsamt. Jag menar visst ingen bestämd med det. Det var blott ett gammalt intryck jag skildrade, som jag sannerligen inte har grubblat stort öfver på sednare tiden. I dag blef jag dock så lifligt påmind derom. Alla mina filantropiska barndomsdrömmar trädde lifslefvande fram igen. Vid hvarje steg jag tagit i dag har den gamla önskan fallit mig in: att lefva och verka på ett sådant ställe! att sjelf skapa denna lycka omkring sig! Huru herrligt måtte det inte vara!
— Sophie sade detta helt troskyldigt vänd till prosten. Hennes ansigte blossade; hon var icke van att tala så mycket. Men prosten såg alls icke upp. Han höll ett äpple på silfverknifvens udd och stirrade så styft på detta som om han verkligen velat se huru denna lilla runda, glatta rödmosiga tingest såg ut, som har bragt så mycken olycka in i verlden, samt hvari det oemotståndliga egentligen kunde hafva legat för den stackars Adam; ty när allt kommer omkring så var dock Adam ännu svagare än Eva: han frestades ju blott af sin egen hustru, då hon deremot, stackars Eva, hade sjelfva den onde att kämpa emot.
Efter en paus sade prosten med undertryckt rörelse i rösten:
