genom ganska få medel tillfredsställa sina gäster. Man märkte aldrig någon ansträngning för att roa dem. En och annan gång företogs en utflykt i grannskapet; ännu mera sällan förekom ett besök. I detta sednare afseende hade Rein sina egna åsigter. Han hade bildat sig några aldeles antinationella begrepp om hemlifvets okränkbarhet. Han gällde för att vara en enstöring, emedan han hade valt sig en krets, men derutöfver icke tålde att hans hus skulle vara en gästgifvaregård, der hvar och en främmande kunde bulta på, vore det än midt i natten. Men var man först som gäst i detta hus, så kände hvar och en den trygghet, det stilla välbehag som endast en ädel gästfrihet kan sprida; der gick allt så tyst och stilla, man märkte ingen oro i huset derföre att en ny gäst kom, men hvar och en kände sig bunden till husets ordning, utan att sjelf generas. Efter middagen drog hvar och en sig gerna undan i sin vrå för att njuta hvila, som det bäst behagade honom, och så samlades man igen sednare till théet.
Efter en sådan siesta finna vi familjen en afton samlad i hörnrummet. Sophie sjöng till pianot, hon sjöng ett par moderna arier, klart, vackert, konstmessigt, men utan rörelse. Alla lyssnade och funno att hon var märkvärdigt »vid röst». Men prosten var icke så uppmärksam åhörare som han brukade. Han var förströdd och kastade ofta en blick ut igenom fönstret, likasom för att se efter någon. Slutligen — det var just un er en paus i
