146
musiken — visade sig gamla Dortha med postväskan. Den häftighet, hvarmed han bemäktigade sig denna förekom gumman ovanlig; ännu mera påfallande var den afvärjande rörelse, hvarmed han afvisade den fråga hon i detsamma ställde till honom. Att icke en gång vilja höra om de två bruna skulle tjudras eller släppas på bete? Det måtte vara någonting vigtigt. Dröjande beredde hon sig till att gå, då hon lyckligtvis upptäckte att barnen hade dragit gardinen i olag, just den närmast prosten. Här ifrån sin utkik kunde hon se att han lade icke mindre än fem bref med stora embetssigill, alla med påskriften »angeläget», åsido, samt såg missnöjd ut ett ögonblick; men derpå sökte han igenom väskan på nytt noggrannare. Det lyckades, han drog fram ett mindre bref som han öppnade. Vid de första raderna uppklarnade hans ansigte. Mera behöfde icke den gamla trogna själen. Gardinen hade just i detsamma fått det lagoma fallet och rundningen och hon gick ut mäkta förnöjd. Gud ske lof, det är något godt, det såg jag, det är visst från smågossarna; Christian har kanske blifvit student. Jo jo, det är mina snälla gossar det!
Ett ögonblick sednare tog Prosten Amtmannen och hans fru tillika med Bröcher in i sin studerkammare och stängde till dörren. Systrarna undrade öfver hvad detta kunde betyda, då fru Ramm stack ut hufvudet och ropade på Amalia. Sophie blef ensam, men blott ett ögonblick, då Amalia kom stormande ut och kastade sig om hennes hals med ett glädjeskri.
