— Du lilla engel, ropade Amalia. — Det var en söt flicka, det var mitt eget gull, sade gamla Dortha; der kan ni se att hon i själ och hjerta är god, bara man tar henne allvarsamt.
— Ja, det kan nog behöfvas, sade Sophie leende.
Denna afton kom man sent i säng. Samtalet hade fått ett nytt, innehållsrikt stoff. Sjelfva Ada hade flera gånger tiggt sig till uppskof, tills hon fallit i sömn på bara golfvet, bredvid Sophie, med det barnsliga hufvudet hvilande på hennes klädningsfåll. Alla voro glada eller syntes så. Fru Ramm var idel älskvärdhet emot alla. Hon hade redan gifvit Amalia de ståtligaste vinkar om utstyrseln. För första gången under ett halft år underrättade hon sig om den åkomma Bröcher vanligen led af.
Klockan var nära tolf innan systrarna befunno sig allena på sitt rum. Amalia kom in dansande och trallande, men knappt var hon öfver tröskeln förr än hon stannade med en åtbörd så högtidlig som om hon velat besvärja fram andar:
— Sophie, Sophie! dunkla, hemlighetsfulla makter som intet förstånd kan utgrunda, råda i en menniskas lif. Minns du min dröm?
— Din dröm! sade Sophie förströdd.
— Så blef det dock ödets vilja att jag skulle herrska i dessa främmande rum! ... Så stod det
