sann, som hvarje ögonblick naivt stötte skenet och vanan för hufvudet! Skenet och vanan, dessa hennes köns afgudabilder, till hvilka det mystiskt inviges redan ifrån vaggan, och åt hvilka det offrar en kultus af osannhet, feghet, småsinne, förställning, djup, innerlig osannhet. — O, huru hade icke dessa långsamt släckt ut äfven hans ungdomsenthusiasm, tills han trött och nykter — ehuru för mild för att känna förakt — hade beslutat att lefva ensam. Han var också redan halft »gammal ungkarl» då konsiderationer bestämde honom att gifta sig. Det hade blifvit ett mönster till äktenskap. När man ville citera en lycklig hustru, nämndes fru Rein. Huruvida han i sin djupaste själ också hade varit lika lycklig, hade aldrig någon tviflande tunga uttalat.
Månan var nu helt och hållet uppe. Den lekte på prostgårdens blanka tegelstenstak och aftecknade hela raden af träd i alléen måleriskt mot den mörka djupblå himlen; — då och då glimtade ljus i skuggorna. Men huru hade det gått till att de redan voro så nära gården! Den måtte hafva vandrat ut för att möta dem, ty det kunde icke vara naturligt att den redan låg der! Han gick ju den vägen ett par gånger i veckan — prosten var en temligen fetlagd man — och då föreföll den honom stundom ganska dryg. Men han visste icke heller att hans steg hade blifvit elastiska som en ynglings. Han såg icke sjelf huru hans mörka ögon strålade .... icke heller hörde han klangen af sin egen röst .... Det var ingen som såg eller hörde detta. Han
