160
drömde emellertid en dröm, en af dessa behagliga som man endast har emot morgonstunden och hvarunder man har det sällsamma medvetandet att det blott är en dröm, så att en vemodig ängslan att vakna blandar sig midti vår fröjd .... Han drömde nemligen att han hade funnit henne, som han hade sökt så länge, att det var hon som nu med så lätta sväfvande fjät vandrade vid hans sida, att det var hans unga hustru som han sjelf ung och lycklig hade hemfört dagen förut! .... De hade vandrat en stund i månskenet för att bese omgifningarna, som de dock icke hade sett något utaf och de närmade sig nu hemmet, deras hem, som vinkade dem med ny, dubbel glädje.
Men ack, han behöfde blott komma inom kretsen af de andra så var det förbi. Bländverket försvann, verkligheten inträdde i sin obevekliga rätt. Vid lampskenet såg han Sophie igen .... Nej, hon var ju så förtvifladt ung och vacker! Att någon efter en sådan vandring ännu han hafva lust att leka »tag fatt» — sade han nästan harmsen för sig sjelf, då han från sin makliga ländstol såg henne snabb som pilen kretsa omkring bordet med Ada ... Man kan bli helt hufvudyr af att se på det!
Denna afton var han för första gången stilla och ordknapp. Hans gäster märkte också väl denna förstämdhet, men hvar och en underlät af grannlagenhet att vidröra det som de trodde vara orsaken. Endast då de sade hvarandra godnatt kunde fru Ramm icke hålla sig, utan lade sin ännu vackra,
