gamle doktorn tillbaka med betänkliga miner. Den lilla sjuka hade gråtande begärt att Sophie skulle komma, och han, som icke hade någon idé om detta barns häftighet, hade trott sig kunna lugna henne med att Sophie redan var rest. Men då hade Ada brutit ut i en så våldsam sorg att han till slut måste ut med sanningen. Nu bad han Sophie sjelf gå in och trösta sin lilla väninna; det uppror, hvari hon nu var, kunde hafva de farligaste följder. En paus följde på dessa ord. Alla stodo rådvilla. Då Sophie såg upp mötte åter hennes öga Reins, som hvilade på henne med ett obeskrifligt uttryck, såsom om han tiggt sitt barns lif af henne. Hon vacklade icke länge. Med en hastig rörelse drog hon sina föräldrar afsides och de blefvo snart ense.
De gamla tillika med Bröcher skulle resa, men begge systrarna skulle deremot stanna qvar, tills den sjuka var stark nog att tåla skiljsmessan.
XIV.
Sophie blef qvar. Mot aftonen förvärrades barnets tillstånd. Läkaren såg betänklig ut. Sophie tackade Gud för det hon icke var rest.
Nu följde en sorglig tid i den nyss så lyckliga prostgården. I sex dagar sväfvade lilla Ada mellan lif och död, och likasom om naturen utanföre också hade sympathiserat med tillståndet innanför,
