172
aflöste ett ruskigt höstväder de förra soliga dagarna. En skärande sunnanvind piskade oupphörligt regnet emot fönsterrutorna. Det blef underliga, manande, allvarliga dagar för Sophie, hvarunder hon bakom masken plötsligt såg en skymt af lifvets verkliga uppsyn! Hennes egen sorg trädde omärkligt i bakgrunden; hon tordes icke möta den med denne faders bleka, stumma ångest. En aning om att det det dock gifves något annat at lefva för, än uppfyllandet af en sjelfvisk lycka, berörde henne, och hon kände att denna först måste krossas i oss, innan vi bli dugliga att lefva för andra, för dem som lida. De alltför lyckliga gjorde ju icke detta. Huru torr, huru afskräckande hade icke denna lära hittills förefallit henne! För första gången nedsteg nu tanken derpå mildare, nästan tröstande till henne. Hon upptog den såsom en fingervisning från himlen, hvilken tilldelade henne, så ung, så oerfaren, en moders roll, och hon grep den jungfruligt ifrig, med allt som var djupt och innerligt i hennes själ. Hade hon icke förut besvarat lilla Adas kärlek fullkomligt, emedan den varit henne för häftig, så tyckte hon nu deremot att hon gerna kunde gifva sitt lif för henne. Ack, när hon såg henne ligga der så vanmäktig, utan någon blick för henne, blott med smärtans bedjande, stirrande uttryck, känslolös för hennes ömhet, kanske knappast kännande igen henne, o, då tyckte hon sig alltid hafva älskat detta barn, hon tyckte sig aldrig kunna upphöra att älska det. Outtröttlig var hon vid dess säng, och hon lyckades slutligen vänja sig till all
