sängen, det var läkaren och Sophie. Stumma bevakade de, utan att knappt draga andan, hvar och en af det sjuka barnets rörelser. Ljuset från lampan föll på denna grupp, men på den motsatta väggen bildade bordet med sina många hopade saker ett underligt skuggrike för sig. Den stora blomkrukan i midten sträckte sitt jätteträd upp emot taket, i dess skugga färdades en hel munkprocession af korrthalsade flaskor och glas med medicin. Linas docka räckte förtviflad begge sina armar emot himlen. Då och då klang ett ljud utifrån denna skuggverld liksom ett stönande, ett svagt nödrop. Det kom från gamla Dortha, som satt i den stora ländstolen borta i vrån och runkade på hufvudet och utstötte hjertskärande suckar. Ett par gånger föll hennes hufvud ovilkorligt in i en nickande rörelse, som tydde på att tröttheten stridde med sorgen hos den goda gamla om herradömet. Ett dämpadt skrik störde henne icke, detta skrik utstötte Sophie, då Ada hade räckt upp handen och smålett åt henne.
Emellertid vankade den stackars fadren omkring i sitt ensamma rum, och sökte bereda sig på det smärtsamma slaget, som han trodde vara oundvikligt.
— O Gud, det är förbi! suckade han. Då hörde han doktorns steg utanför, men såg icke hans strålande ansigte.
Det var ungefär en timma sednare som Rein begaf sig in i sjukrummet. Den syn som der mötte honom kom honom att stanna ett ögonblick. Vid
