visste hon icke. Då hörde hon liksom långt borta i fjerran en skälfvande, klangfall röst som hon kände, yttra de orden:
— Kan Sophie öfvergifva detta barn?.... Nej, nej, ni kan det inte .... O, blif hos oss beständigt ....
Den unga flickan lyssnade.
— Förstår ni hvad jag menar, ljöd rösten närmare. Sophie, blif detta barns moder .... blif min .... min hustru, blif allt — allt för oss!
Sophie hade sprungit upp, med öppna ögon stirrade hon omkring sig. Hon var ensam.
Det var så tyst i sjukrummet. Dortha sof tungt i sin vrå, men barnet låg lugnt slumrande som förut på sin kudde.
— Var det en dröm? hviskade hon.
Åtta dagar sednare var det åter en resdag i prostgården. Utanför dörren stodo två åkdon. Det ena var en gigg, skickad för att hemta Amalia hem, det andra var prostens lilla enspännarvagn, som skulle föra Sophie åt motsatt håll, till hennes syster Louise, som bodde några dagsresor ännu sydligare. Resklädd trädde Sophie för sista gången in i barnkammaren för att säga Ada farväl. Hon fann den lilla reconvalescenten sittande upprest i sängen, omgifven af alla sina gamla leksaker, hvilka nu voro tagna till nåder igen, och aldrig hade gjort henne så mycket glädje som nu. Sjukdomen hade dämpat den lillas häftighet. Hon var mild och ganska undergifven för den förestående skiljsmessan. Sophie måste blott lofva henne för tionde gången, att
