180
föräldrar, var det icke alldeles utan afsigt. Jag sökte mig en hustru, såsom en man i mina år söker en sådan, med lugn, mogen öfverläggning. Jag visste att mina gamla, aldrig glömda ungdomsvänner hade en vuxen dotter qvar, som var litet öfver de första ungdomsåren. Kanske har hon, tänkte jag, några egenskaper som passa för mig, kanske skulle det lyckas mig att vinna henne! Ett afvogt öde ville att ni, Sophie, skulle vara ensam hemma, och som jag hade satt mig i hufvudet att den yngsta dottern ännu var ett barn, tog jag er för den äldsta. Detta var redan mycket illa. Emellertid straffade jag mig sjelf för detta misstag. Ni vet att jag fick ett afslag af Amalia. Men hvad ni inte vet, är att min tanke var hos er och att den följde mig hem i min ensamhet. Jag tänkte på er utan hopp, utan önskan, utan saknad kan jag nästan säga — eller så som man tänker på något mycket herrligt som man upplefvat. Med den varmaste glädje såg jag er igen. Huru frestelsen det oaktadt smög sig in, — o, hvem kan säga det! ... Den tysta hänförelse ni väckte hos mig och det allvar som är utbredt öfver er, lät mig mången stund glömma skilnaden i vår ålder. Då — i dylika ögonblick .... men inte något derom! .... Mitt förstånd segrade alltid i sådana anfall. Så kom den sista dagen; mitt beslut var orubbligt fattadt. Säg sjelf om jag inte blef det trogen, säg om ni genom något har anat hvad som föregick inom mig, intill den stund ni skulle resa.
Men ni reste ej, ni blef qvar och frestelsen
