ganska tvifvelaktig hvithet betäckte ett rikt glänsande brunt hår, och tog sig ut såsom ett af dessa otäcka öfverdrag, hvarmed den husliga ekonomien plägar hölja om en eller annan praktmöbel. Förklädet, detta det smaklösaste af alla fruntimmersplagg, — nu rödrutigt till på köpet — en brokig silkeshalsduk, fästad med nålar öfver bröstet samt en pjaskig kattunsklädning fullständigade intrycket. Bredvid den vackra, i all sin enkelhet ändå eleganta varelsen midtemot, såg hon ut som en tjenstepiga. Men det var blott så länge hon teg, som man kunde göra sig skyldig till en sådan villfarelse. En paus hade just inträdt, hvarunder begge tycktes dröja vid betraktelser öfver samtalets ämne. När man hade hört fru Caspersen, fordom Louise Ramm, tala, afbad man gerna sitt misstag. Hennes stämma var klangfull om än stundom skarp; dess starka modulationer understöddes ännu af hennes lifliga åtbörder med en liten, särdeles välformad hand, som tycktes hafva upplefvat bättre dagar. Språket var dessutom bildadt, säkert, utan ringaste spår af dialekt. Hvad hennes sätt att uttrycka sig angick, så talar det kanske bäst för sig sjelf. Sådana uttryck i en qvinnas mun kunna antingen vittna om andlig öfverlägsenhet eller ock kunna de vara en täckmantel öfver ett djupt, namnlöst, inre elände.
— Jaså, han var grym emot dig, min stackars lilla syster, sade hon liksom för sig sjelf. Hur gick det till, sade du? Han fick väl för tidigt veta det, kan jag tro. Du visste inte du, att köld är det lim, hvarmed man fångar sådana slags foglar.
