38
— Lärde din syster något då?
— Ja, nu skall ni få höra. Efter halftannat års förlopp hade hon lärt sig att sjunga två stycken: »Sköna Minka» och «Hvarifrån kommer du, o lilla stjerna», och så blef läraren afskedad. Men nu började en ny plåga för henne. Hvar gång det kom främmande måste hon fram och sjunga. Inga undflykter hjelpte. Mamma sade att det var en skam, när hennes far hade kostat så mycket pengar på henne, att hon icke kunde göra dem den glädjen. Ack, hur många gånger har hon inte sjungit: »Sköna Minka, stilla din klagan» .... med så förtviflad stämma att ... när jag bara tänker på det! ... här brast hon åter i gråt ..... »Louise blef så rädd når hon hörde en vagn, att hon for af öfver stock och sten» ...
— Gråt nu inte mera öfver det, kära Sophie. Din syster hade troligtvis aldrig någon fallenhet, men det har du omisskänneligt. Tycker du icke då att du begår en synd genom att sålunda dölja och tillbakahålla den?
— Nej, nej, ropade hon häftigt, derigenom undgår jag just en stor olycka.
— Men en rå behandling är inte oundviklig för hvar och en som vill lära sjunga. Din röst behöfver en helt annan utbildning än den kan få här, det skola nog dina föräldrar förstå. Hon såg på mig med stora ögon.
— Ack, sade hon, äfven om jag kunde få lära sjunga — — så som jag tänker mig det .... Hvad nytta hade jag väl af det? Louise sjunger aldrig mer.
