190
icke lysten efter dessa. Om ödet bjuder dig en någorlunda dräglig lott, så grip till — grip fast medan det ännu är tid. Det ligger någonting betryggande i en sådan lott, som en begråten lycka inte har, ty den har blott en beräkning: kärlekens; genom den skall man blifva god och lycklig trots allt, den skall utfylla alla ojemnheter, bana alla vägar, bära alla försakelser; ack Gud, den skulle så mycket, den stackars kärleken, om den bara finge lof! ... Men der hjertat inte är med i spelet, der kan du säkrare ställa dina beräkningar, der kan du försigtigt väga alla fördelar på vigtskålen. Tag hans ställning, hans goda bergning, den aktning han åtnjuter, hans drägliga slägtförbindelser ... tro inte att något af detta är ovigtigt. Kalla detta lycka ... och friskt mod barn! ungdomen går snart öfver, och med den hjertats fordringar, och så har du alla dessa solida fördelar när ålderdomen kommer .... Vet du hvad olycka är? frågade hon derpå så plötsligt att det nästan drabbade som ett slag. Se på mig. Minns du mig, Sophie, då jag var hemma? Du tycker kanske att jag har förändrat mig?
En smärtsam, nästan skygg blick på systerns hårda skarpa drag blef svaret. Denna blick väckte kanhända ett minne. Den bittra ironien, det skälfvande i Louises drag försvann dervid, och hon återtog sorgset:
— Du höll af mig då. Icke sannt, jag var mild och god? Jag hade denna mildhet som ser ut att räcka till för hela lifvet. Sophie, har du gifvit akt på en hveteåker just som den har skjutit ax
