192
inte du, huru öfvertalandets dagliga smådropp verkar säkert om också blott omärkligt, så länge förståndet ännu är så obefästadt och sinnet så mjukt som vax, samt huru sinnrikt hvarje liten omständighet kan begagnas till afsigtens främjande. Så erinrar jag mig t. ex. att mamma, för att få bugt med ett visst hos mig inrotadt obehagligt intryck, alltid framhöll prydlighet och snygghet hos en man såsom en verklig småsak, ja såsom något, hvilket inte sällan röjde stora inre brister .... min gemål var då som nu en slusk, och du minns nog att jag gerna ville vara fin och siratlig.
Här rodnade Sophie; hon tänkte på huru hennes mor, då det varit fråga om Georg, just hade utpekat den motsatta egenskapen som en förtjenst.
— Jag började verkligen tro till slut, att en herre som var noga med sitt yttre, antingen måtte vara en pedant eller en dumbom. Och så gick det i många andra fall. Min motvilja afväpnades innan jag allvarligt kunde sätta mig till motvärn. När så en stackars flicka ger med sig, så heter det att hon har följt sin fria vilja och att hon sjelf förskyllat olyckan om den kommer. Rådgifvare hafva intet ansvar. O, måtte mina föräldrar kunna försvara detta inför Gud!
— Louise, säg inte det! ... Tala inte så hårdt! ... O, kära, kära Louise! ... Mamma menade dock säkert väl, och visste hon, kunde hon ana huru olycklig du nu är .... o, det skulle krossa hennes hjerta.
— Tror du det?
