194
system har jag, har Maria blifvit uppoffrad. Maria minns du väl knapt?
— Blott otydligt. Hon var lång och smärt, hon liknade Amalia ....
— Amalia? hon, den sköna, tysta, allvarliga Maria? Ja, som en äkta perla liknar en af vax. Jag var så ung ännu, det hade inte haft någon brådska med mig; men Maria hade blifvit 25 år — hvilken förskräcklig olycka! utan att det var utsigt till någon förlofning. Och så skulle hon, hon, som var värd en kung, kastas bort till Broch, den vedstickan, en sådan eländig, oförbätterlig, inskränkt jöns. Han hade olyckligtvis fått en liten syssla inne i Nordfjorden, och pösande öfver denna utnämning började han krassfussa på det löjligaste sätt och följden blef att den stackars Maria gaf med sig. Inne i Nordfjorden slog han sig på att bli läsare, och som inga förlustelser funnos att förbjuda hustrun, så förbjöd han henne att läsa i en god bok på Söndagen, om den inte var gudelig. Maria höll inte länge ut med detta. Hon hade inga barn, och inom tre år hade hon tråkats ihjäl eller »afled efter ett långvarigt aftynande», som det stod i annonsen. Hon vissnade bort som plantan i herbariet. Maria hade fars fromma, tåliga själ ... men jag, Sophie, jag har mera af mammas natur ... jag kan inte dö så lätt, jag kan blott ....
Hon teg och slog händerna för ansigtet med ett obeskrifligt uttryck af sorg, sorg öfver sig sjelf. —
Sophie kunde ingenting säga. Hon hade närmat sig och lindade sin arm om systern. Vid denna
