rörelse såg Louise upp och utbrast nästan förskräckt: O, hvad har jag sagt! Huru har jag kommit att berätta dig allt detta? ... Det är inte för dig ... Tro mig, det var inte min mening. Det var ju ditt öde vi talte om, du stod nu på samma skiljoväg som jag en gång och så ... och så ...
— Tala blott, tala, om det kan lätta ditt sinne, sade Sophie. O, Louise, det är just ditt största fel att du inte har gjort det förr. Du har gjort synd emot dig sjelf, synd emot dina föräldrar och syskon, uti att aldrig hafva visat oss förtroende. Du ville inte skrifva, du ville inte besöka oss.
— Och hvarföre? Hvad skulle jag göra hemma, för att pjunka och klaga? Skulle jag komma hem för att lägga denna oerhörda sorg på eder alla?
— O, du behöfde inte klaga. Skulle vi inte ändå hafva kunnat dela din sorg? Du skulle hafva märkt det på allting, på vår ömhet för dig, på våra bemödanden att uppmuntra dig. Vi skulle ha varit så goda, så goda emot dig.
— Stackars syster, det tror jag nog du ... Men jag var hemma som du vet, det var tre år efter, men jag var hvarken glad eller vacker längre. Det är blott de vackra, de lyckliga barnen som äro välkomna hem. Hvar jag kom märkte jag att jag inte var det längre. Det är nu en gång så; samma verld som kallblodigt uppoffrar oss, frågar oss sedan med förundran och klander hvarför vi inte äro lyckliga. Hvarken far eller mor har kraft nog att bära min olycka i hela dess nakenhet. Mor framför allt behöfver inbilla sig att jag är lycklig.
