Sida:Amtmannens döttrer.djvu/389

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
197

deras samtal börjat med. Hon hade med de mest stridiga känslor hört på Louises nästan ofrivilliga utbrott. Smärtsamt medlidande, ovilja, skräck, blandade sig med häpnad öfver den förändring som försiggått i dennas väsen. Louise stod för henne i minnet såsom en mild, lycklig varelse, hvilken sorglös och med oskyldigt koketteri njöt den hyllning som egnades henne öfverallt. Inga särdeles själs- eller karaktersdrag stodo den tiden fram hos henne, hon var vacker, intagande, mera visste man icke, och mera frågar man ju icke heller efter hos en ung flicka. Hon skall vara en gåta, eljest är hon ingen ung flicka. O, huru förskräckligt kan ej lifvet en gång lösa denna gåta! Hvilka möjligheter kunna ej ligga gömda i detta fagra ungdomliga omhölje? Hvilka demoniska anlag, hvilka genialiska frön till lycka eller olycka! Se denna unga flicka! Hon är så blyg, så tyst, så förtjusande. Kanske alltför tyst, säger någon. Ack, gläd dig deröfver, men vredgas ej på henne, och undra ej heller på om du några år sednare kanske träffar henne igen såsom en snusförnuftig och påflugen pladdrerska. Fråga ingen ung flicka hvad hon skall blifva, utan fråga hennes öde, fråga de händer hon råkar uti.

Var det denna Louise som talade? Hvilka åsigter! Hvilket språk! Detta språk hade midt i sin hänsynslösa, energiska bitterhet dock en sanningens makt, som grep den yngre systern mot hennes vilja. Hon fick ej tid att lägga märke till ord och harmas öfver dem; förfärad såg hon genom hvart och ett af dessa ord ner på bottnen af en själ som