Det ordet »nytta» kom mig nästan att skratta, men jag aktade mig väl derför. Jo, just nytta, sade jag. För det första är det nyttigt att kunna glädja andra, och jag tviflar inte på att du snart skulle bereda dina föräldrar en glädje, som den stackars Louise visst aldrig förskaffade dem, huru villigt hon än sjbng »Sköna Minka». — Det skulle aldrig falla dem in att missbruka din sång till en blott förlustelse för främmande. Musiken skall göra dig sjelf friare och mera tillitsfull, den skall göra din själ rikare. Detta är ändå det allra nyttigaste. Tro mig, kära Sophie, för en ung flicka är allt det sköna nyttigt, och hon kan aldrig tillegna sig för mycket deraf. Hennes själ är i behof af all den jemnvigt, all den sjelfständighet hon kan nå.
Åter såg hon på mig länge och forskande. Det låg förundran, smärta, tvifvel i denna blick, hon ville säga något men teg. Ett uttrycksfullare ansigte har jag aldrig sett.
Jag begagnade tillfället, som jag fruktade icke så snart skulle vända tillbaka, för att utveckla detta för henne, och jag talade så nätt och förnuftigt och gaf mig så mycken vigt, som det var mig möjligt.
Hon gick tyst vid min sida, litet förut, halft vänd emot mig, då och då slog hon upp ögonen stort och klart, det var som om hon insög orden. Då vi kommo till sätern bad jag Marit skaffa mig något att äta, ty jag hade blifvit hjertans hungrig, men detta åliggande åtog Sophie sig med en vänlighet och beskäftighet, som jag aldrig förr hade
