198
tycktes vara öfvergifven af all poesi, allt hopp, all tro. Men Sophie var sjelf så ung. Hon förstod ej en olycka som kan åstadkomma så förfärande verkningar, och i medvetandet om sin egen vanmakt hade hon förblifvit stum, nästan odeltagande. Men nu gret Louise. Vid åsynen af hennes tårar fick den unga flickan plötsligt målet tillbaka. Hon hade lagt sig på knä framför systern, och lät sitt hjerta strömma öfver i kärleksfulla ord. Louise hörde en stund, tyst och drömmande på henne, som man lyssnar till fåglars qvitter. Hon förlorade sig i beskådandet af detta sköna ansigte, hvilket i den sväfvande belysningen tycktes tillhöra en barmhertighetens engel, som hade nedstigit för att lyssna till hennes nöd. Hennes tårar flöto stillare. Med ens stötte hon Sophie ifrån sig och blef några sekunder sittande i spänd uppmärksamhet lyssnande utåt. Ännu hade Sophies öra icke uppfångat något ljud, då Louise utbrast:
— Gå bort, det är han.
En kariols rullande öfver gårdsplanen, en derpå följande hvissling, åtföljd af en stark pisksmäll angaf att prokuratorn kommit hem från en af sina embetsresor.
