204
bittra, otåliga hjerta luft! .... Sophie sof aldrig från det ögonblick väfstolen kom i gång. De första dagarna hade hon stigit upp och gått in till sin syster, men denna hade då nästan omildt jagat henne tillbaka, och tvungit henne att lägga sig ner lugnt igen.
Hvilket intryck allt detta måste göra på den unga flickan har hvar och en lätt att föreställa sig.
Louise, den förr så gratiösa, med så mycket skönhetssinne utrustade Louise, som blott tycktes vara skapad för en elegant och harmonisk tillvaro, hon i en sådan omgifning! Hvilken bitter parodi på sig sjelf, när hon sålunda satt vid väfven, klädd som en tjenstepiga, eller när en främmande kom inom dörren och med osäker, mönstrande blick frågade henne efter frun! Orsaken låg icke allenast i de knappa tillgångarna, ty äfven öfver dessa kan förnöjsamheten utbreda någonting gratiöst, som gifver det hela detta värde som kanske med större medel skulle förfelas — och hvari kanske hemligheten af det vi kalla trefnad ligger —, men här var det knappa tillgångar som försmådde det mildrande öfverskylandet och som behagade sig i sin kalla nakenhet. Det var en olycka som ej ett ögonblick kunde villa sig sjelf. Sophie begagnade en gång tillfället att halft gycklande föreställa Louise det hon borde vara mera fåfäng och kläda sig nättare. För hvem? blef det lakoniska svaret. För din egen skull, ämnade Sophie svara, men hon teg bedröfvad, då hon tänkte på att Louises bättre jag icke existerade mera. Men sjelf försökte hon att
