208
— O Gud, hvad då?
— Efteråt, då det var för sent, fick jag bref från honom. — Seså, nu är jag färdig med det. Här gjorde hon ett klipp med saxen och ref itu ett stycke lärft så att det brakade i trådarna. Sophie frågade ingenting mera, men det vidriga ljudet skorrade en lång stund i hennes öra.
Om sina egna angelägenheter talade Sophie aldrig mer med systern. Denna hade en gång träffat henne i ett anfall af djup modlöshet. Hon gret och sade att hon ville dö.
— Prat, sade Louise med sitt bittra leende; vänta dig inte det, man dör inte af sorg, då skulle väl jag hafva företrädesrätt. Det är med dessa ungdomssorger som med mången kroppslig smärta. Man tycker i början att man inte kan uthärda det, att man straxt skall dö deraf, men läkaren sitter helt lugn hos en och säger: det förslår inte, det förslår inte, det blir väl värre ännu!
Sophie förstummades af dylika yttranden, det var som om en brännande hand aftorkat hennes tårar. Louise hade ej riktigt förstått eller velat förstå hennes sorg. Från sin olyckas höjd hade hon blickat ned helt ringaktande och förnämt på den. Hvar och en af de begge systrarna skydde att vidröra den andras djupaste sår.
Detta hindrade emellertid icke Louise ifrån att plädera den praktiska lefnadsfilosofiens sak och att der det lät sig göra, inpränta nyttiga lefnadsreglor hos sin unga syster. Hon hade dervid ett eget sätt att behandla dennas egentliga hjerteangelägenhet,
