hon kringgick den nemligen, såsom om den icke funnits till.
Verkan uteblef icke heller, ehuru Sophie sjelf minst märkte det. Hon hade kommit vida längre än hon sjelf visste af, än hon sjelf skulle hafva ansett möjligt, om Louise som en öm syster hade tagit sig för att käla för hennes smärta. Hon hade bäfvande skådat ner i en afgrund, och från detta ögonblick vågade hon icke mera se upp till kärlekens ljusa, solbeglänsta höjder. Det gifves ögonblick då man är glad åt att hafva jorden under sina fötter.
XVII.
En klar Novembereftermiddag, då solen redan började sjunka i den färgrika dunstkretsen, höll ändtligen den unga flickan utanför inkörsporten till alléen uppåt prostgården. Hon skulle enligt resplanen hafva varit der redan aftonen förut, men hon hade föredragit att hvila natten öfver på närmaste gästgifvaregård. Ju närmare hon kom målet desto ängsligare slog hennes hjerta. Hon hade lemnat denna gård, visserligen öfverraskad af hvad som der händt henne, men ändå så lugn, som om Reins förslag icke hade angått henne. Han kunde likaväl hafva läst upp för henne ett kapitel ur en roman. Med detta samma lugn hade hon också tänkt på
