särdeles underhållande person, en person som man kunde tala vid.
Georg hade ställt ett tobaksskrin midtpå bordet och tändt en vaxstapel, en tillredelse som Müller belönade med en belåten nick och en fråga efter hans helsa, emedan Georg på sednaste tiden icke hade mått fullkomligt väl.
— Du bör inte gå ut, fortfor han med en pröfvande blick på Georgs drag, hvilka föreföllo honom besynnerligt skarpa och lidande, nu då de belystes af lågan, hvarvid han tände sin cigarr. Det är en vedervärdigt lömsk luft, som till och med friska böra taga sig tillvara för. Gif mig din hand.
— Ah, prat, sade Georg afvisande. Du gör för mycket väsen deraf.
Efter sina misslyckade operationer hos Amtmannens undvek Müller allt som kunde föra tanken tillbaka på dessa scener. Georg nämnde nästan aldrig sitt vistande der. De kände kanske begge att det var en punkt som icke tålde vid någon förklaring mellan dem.
Samtalet hade redan med den hos Müller egna rörligheten halkat öfver de mest skiljaktiga ämnen, då han plötsligt utbrast:
— Hvad säger du för resten om nyheten från Amtmannens?
Georg kastade en blick åt sidan, lik en menniska som tändt en mina hvilken skall spränga honom och allt i luften .... Hvilken nyhet?
— Jaså, du har inte hört den ännu? Den lilla Sophie är förlofvad. Hon skall gifta sig med
