218
XIX.
Sophie var förlofvad. Hon var förlofvad med vår förträfflige, älskvärde prost.
Omöjligt! skall något hvar utbrista med Georg, omöjligt! En ung flicka, utrustad med mera sjelfkännedom, mera motståndskraft än de flesta, med hjertat ännu blödande efter en nyss utrifven böjelse, skulle samtycka frivilligt att äkta en man, som efter åldern kunde vara hennes far och som hon säkert lika litet tänkt på att välja till man som stora Mogul.
Men det är icke omöjligt, J fint kännande!... Ofta, öfvermåttan ofta ställer lifvet sådana missförhållanden för vårt öga, ja ofta ännu orimligare och de väcka ingen förundran. Vanan verkar detta. Om någon flyktigt studsar dervid, så lugnar han sig med att det nog kan gå an, det är just samhällets hemlighet, ett mysterium som den anspråkslöse berättaren blott med skygg vördnad vågar halft afslöja. Vi förbigå alltså de strider Sophie kan hafva haft att bestå med sig sjelf, medan vi försöka att framhäfva några af de yttre samverkande krafter som drogo henne inom den krets, ur hvilken ingen utväg mera finnes.
Man skulle verkligen kunna tro det påståendet vara sannt, att alla qvinnor hafva en medfödd lust och talang att göra upp partier. Det vissa är att männen icke äro synnerligt begåfvade i denna
