220
punkt. Från detta gömställe började hon rikta sitt artilleri. Amalias ställning till prosten och hans hus gaf den bästa och mest välkomna anledning härtill.
När hon och döttrarna under de långa vinteraftnarna suto i hvardagsrummet med sina sysaker, vände samtalet sig för det mesta derom. Det skulle ju blifva Amalias hem: huru naturligt var det icke då för en mor att dröja vid och framhäfva alla dess behag och fördelar. Alla dessa behag och fördelar hade naturligtvis sitt upphof i en enda person. Nu påminde hon sig hundrade små drag, alla beräknade på att ställa denna person i den gynnsammaste dager. Fru Hamm talade mycket väl och vinteraftnarna på landet äro långa. Var hon ensam med Sophie så antogo dessa utlåtelser en mera elegisk anstrykning. I en systerlig, förtrolig ton kunde hon då utbrista: Ack Sophie, du må tro det är hårdt att tänka mången gång huru Amalia har förspillt sin egen lycka. När jag tänker på hvad hon har och hvad hon kunde hafva haft! Men vi föräldrar råda intet i detta afseende, vi kunna blott önska. Din far är gammal och svag, vi kunna mista honom hvad stund som helst, det måtte dock vara en tung tanke för honom att han inte skall se en enda af sina döttrar riktigt lyckligt gift .... Jag är starkare och bär det lättare .... Men hvilken glädje skulle det inte hafva varit för honom ändå, att se Amalia förenad med Rein .... Ja, lugnt kunde de föräldrar lägga ihop sina ögon som visste sitt barn i sådana händer!
