Veckor förflöto. Så kom en dag, då hon var tyst, sluten; öfver hennes ansigte hvilade ett vemodigt tankfullt uttryck. Flera sådana dagar kommo. Bekymrad frågade Sophie, då hon på aftonen fann henne liggande på soffan, med ögon som sågo ut att hafva gråtit, om hon var sjuk.
— Nej, jag är inte sjuk, sade hennes mor, men jag har hört något som har skakat mig djupt. Sophie, jag vet att prosten Rein har friat till dig och att du intet svar ännu har gifvit honom.
Frukta inte, mitt kära barn, fortfor hon i det hon såg den skräck som afmålade sig i Sopies miner — kanske af att erfara det hon intet svar ännu hade gifvit honom, kanske af att se en hemlighet förrådd som knapt tillhörde henne sjelf — Frukta inte! .... Hvad dina föräldrar i detta afseende kunde önska känner du, men det må inte gälla som det ringaste tvång för dig. Din stackars gamle far skall inte en gång ana det och jag skall veta att undertrycka till och med hvarje önskan på mina läppar. Med en i sanning makalös uthållighet höll hon löftet. Om talet föll på Amalias blifvande hem blef hon fåordig, der hon förr hade varit så vältalig. Hon afbröt det ofta med en undertryckt suck, en smärtfull, undergifven mine. Denna moderliga resignation grep Sophie så mycket mer, som hon visste att den icke blifvit utöfvad vid liknande tillfällen emot hennes systrar. Endast för hennes skull ålade modren sig således denna sjelfförsakelse. Men fru Ramm var icke den som lemnade en gynnsam position utan att hafva annan styrka i bakhåll.
