222
Hon invigde Amalia i saken. Dessa två systrar höllo mycket af hvarandra. Den förestående skiljsmessan hade ofta varit ett vemodigt thema dem emellan. Möjligheten att ödet ändå icke skulle skilja dem åt, utan skulle tillåta dem att på ett så skönt sätt lefva tillsammans klingade för Amalia mera som en saga än som något hvartill hon vågade knyta verkliga förhoppningar. Derföre, äfvensom kanske på grund af en medfödd skygghet för Sophie, föll det henne icke in att försöka några föreställningar; hon utsmyckade blott sin saga, hon utmålade med sina bästa färger herrligheten af ett sådant samlif. Det är icke otroligt att dessa okonstlade, systerliga utbrott gjorde mera intryck på Sophie än allt annat öfvertalande skulle hafva gjort, vare sig att detta framträdt i form af enträgna böner, eller att det insvept sig i en falsk resignation; de bidrogo kanske mera än allt annat att göra henne förtrogen med denna tanke och att obemärkt beröfva den dess anstötlighet.
Ty främmande var henne icke denna tanke.
När den egentligen först blifvit väckt — om det var i Louises hem — kan icke bestämdt sägas. Det är ej i lycklig jordmån som sådana slags örter slå rot, och de fordra hvarken skydd eller omvårdnad. Det är missräkningens och bitterhetens frö, som spirar upp på en natt, lik Bab-al-Babas svärd i sagan, hvasst och färdigt att såra sjelfva sin egare. Den bedragna, från sin lycka nedstörtade unga flickan skall kunna fatta en sådan tanke,
