224
med svansen, och innan den förskräckta flickan kunde komma sig till att stänga dörren stod redan Lorentz Brandt på tröskeln.
Det var han och det var icke han. Hans drägt, hans hållning voro annorlunda än man var van att se dem, och denna förvandling sträckte sig äfven till hans figur, som såg mindre och tunnare ut än vanligt. Han hade fått en afdankad frack på sig, som ehuru omsorgsfullt borstad, dock icke tycktes kräfva någon uppmärksamhet för sin egen skull, utan blott vara till för att skyla så mycket som möjligt; dito en brokig sammetsväst, dertill nya stöflar som knarrade starkt, samt en ganska ren skjortkrage. Öfver det hela var en viss ängslig prydlighet utbredd, som kräfver ett djupare studium, en större uppoffring af tid och konst än den rikaste toalett.
Sophie vek ovilkorligt tillbaka, men en blick på Lorentz öfvertygade henne om att han icke kommit för att ingifva henne fruktan, utan kanske för att besegra hvarje qvarlefva af en sådan hos henne.
Han hade anspråkslöst slagit sig ner på en stol vid dörren. Medan han satt der med armbogarna stödda på knäna och hufvudet i händerna blef äfven förändringen i hans anletsdrag påfallande.
Det onaturligt uppblåsta var försvunnet, men hade efterlemnat någonting ihåligt och skarpt i dragen. Sålunda sjunker floden, som länge varit uppsväld, ofta för lågt, så att den osynliga harmonien mellan den och dess bräddar förstöres. Blyfärgen hade vikit för en matt terra-cotta-gulhet, som ännu mer framhäfde det ursprungligen rena, nästan
