226
dolkstyng genom hennes hjerta, hon hade lärt sig huru lätt hvarje ord kan blifva sårande. Hou stod orörlig med handen stödd emot bordet, och den stilla, tankfulla blicken styft häftad på honom. Hvarthän sväfvade hennes tanke i detsamma? .... Långt, långt ifrån honom. Hon tänkte på den sjuka Ada. Hon hörde kanske icke hälften af hvad han sade, och ett ögonblick var det som om hon åter såg det lidande barnets öga bönfallande riktadt på sig.
Modigare då Sophie hvarken visade skräck eller afsky — han trodde sig kanske till och med höra ett svar genom den milda, sorgsna minen — återvann Lorentz efterhand säkerhet och lugn i sina förklaringar. Han berättade henne huruledes, sedan denna förändring försiggått med honom, en förändring som daterade sig från den stund då han hade skrämt henne så häftigt —, huru han kännt sig mera förskjuten och öfvergifven än någonsin förr. De segrar han hade vunnit öfver sig sjelf förekommo honom så oerhörda, så öfvermenskliga, att allt som var till skulle förundra sig öfver dem. När han gick igenom en skog tyckte han att fåglarna qvittrade derom .... Hans hund hade visat honom dubbel ödmjukhet, dubbel hängifvenhet sedan. Endast menniskorna, de kloka menniskorna ville icke tro det, endast de hade mött honom med köld och hånande tvifvel. Hans moders förebråelser träffade honom nu vapenlös. Och denna åtrå efter en enda uppmuntrande menniskoblick hade under sista tiden blifvit förtärande; han hade kommit på den punkt då han tyckte att ett hårdt ord skulle störta honom
