42
upptagen terrass. Elfvens motsatta strand visade en helt annan karakter i en rad sönderbrutna, yppigt öfverväxta klippmassor, hvilka bildade likasom fotstycket till de åsar, som begränsade dalen. På denna sidan af elfven låg qvarnen, endast stängd med en bom, och till höger slingrade sig en gångstig in mellan klipporna. Redan denna stig — som bugtade sig mellan de djupa fjällväggarna längs efter en bäck, var högst inbjudande i sig sjelf, men blef det ännu mer derigenom att han förde till den omtalda grottan. Vid passets mynning hade klipporna bildat ett naturligt, rymligt hvalf, hvars vackra former och symetriska linier nästan hade kunnat väcka tvifvel om det var naturens verk. Invändigt visade dock grottan spår af att menniskohänder kommit naturen till hjelp. Grus och stenar voro omsorgsfullt bortröjda, marken jemnad och beströdd med sand, och en ojemnhet i klippväggen, såväl som ett par lösa klippblock voro med tillhjelp af mossa omskapade till säten. Grottan, som var temligen djup, skulle dock hafva varit för skum om icke en remna i fjället upptill hade insläppt ett af buskar och slingerväxter dämpadt, men dock tillräckligt ljus. Utanför grottans högra sida störtade bäcken sig i flera småfall utför klipporna, utvidgade sig i en halfcirkel, och fortsatte derpå sitt lopp nedåt. Utsigten från denna plats var vänligare och mera upplifvande än ställets karakter lät förmoda; den gaf sinnet en ljuf motvigt mot det mörka intryck som grotthvalfvet gjorde. Genom fjällpasset, som vidgade sig mer och mer, såg man
