228
dig har skett. Låt det stå på ditt bord häruppe, men inte nere .... När du ser det så påminn dig mig och sänd upp en bön för mig .... Se här är sax och fingerborg och denna lilla spegel, hvari jag inbillat mig se din bild liksom nu — —
En hvass röst afbröt dem här. Fru Ramm stod i dörren med de morska ögonbrynen hotande uppdragna, och en lifligare tegelstenskolorit än vanligt. Sophie förstod straxt af denna mine, som hennes mor försökte gifva ett uttryck af likgiltig förvåning — att hon hade varit i yttre rummet och hört allt.
— Hvad i all verlden! Är det Brandt? Jag kunde inte begripa hvad det var för knarrande stöflor häruppe. Är ni ännu så obekant med huset att ni kan taga så miste om dörrarna? Det är din egen skull, Sophie, som låter dem stå öppna .... Vill ni hafva frukost, Brandt, så står det framme dernere. Men jag vill säga er på förhand att der drickes kaffe och ingenting annat.
— Nej tack, fru, stammade Lorentz blek som döden.
— Som ni vill. Vi envisas aldrig med någon.
Hon slog upp dörren och jagade efter hunden: ut med dig ..... Lorentz ... hvad säger jag! ... Karo, Krœsus ... ut med dig.
Genom den öppna dörren slokade hunden och hans herre.
— Vänta litet. Är det inte ert skrin? I ert ställe, Brandt, skulle jag försöka att leta upp egaren till det igen. Jag skulle annoncera. Men för
