hjerta gaf hon honom det, då hon ingenting annat hade.
Han lyssnade hänryckt.
— Jag skulle gifva dig detta från far, återtog hon. Det var något för en tjenst som du gjort honom,
— Ja visst, en tjenst, sade Lorentz leende, jag har på sex månader inte besökt honom. Det är en stor tjenst det.
— Hvem säger väl det. Du vet sjelf hvad det är. Du har ju haft någon skrifning åt honom.
— Ja visst, ja visst, någon skrifning .... en icke obetydlig skrifning, sade Lorentz, icke utan en anstrykning af sin gamla tokrolighet och blinkade med ögat.
Han läste utanskriften på brefvet, såg leende på Sophie och så åter på brefvet.
— Sophie! om jag nu vore full — blif inte rädd? Jag säger bara om jag vore det .... Det är dock bättre att tala om det än att vara det, det är alltid ett steg, icke sannt, ett steg framåt? ... Om jag nu vore full, så skulle jag hålla ett dundrande tal för dig om stolthet och menniskovärde, jag skulle sluta med att kasta dessa penningar föraktligt för dina fötter .... innan jag stack dem i fickan .... Och äfven nu bubblar det någonting upp ur djupet af min själ som protesterar emot dessa penningar. Men det är bubblor, Sophie, de komma inte nog långt upp och jag kan inte finna de gamla uttrycken för dem. Hvad jag deremot kommer grannt ihog är att dessa stöflor inte äro
