234
det intet stänk, blott en andning för att fördunkla den. Det behöfves blott att det talas. Det är obeskrifligt hvilken mystisk fasa detta abrakadabra kan utöfva på ett ännu ungt sinne.
En ung flicka har en hjertesorg. Hennes sinne har likt en mimosa slutit sig öfver den, kanske så länge, så länge tills den fina, strålande insekten: kärleken, är död. Då vecklar hon stilla, smärtfullt ut sina blad igen mot verlden, mot ljuset. Hon tror naivt att ingen har märkt något, hon tror det i medvetandet om sin smärtas adel och oantastlighet. Hon har ingenting gifvit bort, hon eger sin hemlighet, tror hon. Stackars Mimosa! Din hemlighet eges af alla; du kan läsa den i allas blickar. Från alla kanter skall du höra den tolkad, smyckad, förvriden, besudlad; här ett föremål för medlidande, der för hån. Är den mycket intressaut skall den kanske falbjudas i boklådorna. En fasa griper henne då; hon vill fly tillbaka in i sitt eget inre. Men helgedomen är ju skändad, klenoden borta, och hon kastar sig då i armarna på en eller annan olycka, som aldrig underlåter att vara till hands.
Vår stackars Sophie var lika litet som någon annan höjd öfver detta. Hennes mor hade sett henne blekna vid den svagaste anspelning på hennes förhållande till Georg. Från den sidan lönade det mödan att våga ett angrepp och hennes mor beslöt sig dertill.
En dag kom hon hem från en visit hos den omtalda fru Breien. Med den moderliga indignationens ifver berättade hon sina döttrar en scen
