XXI.
I fyra veckor vakade Müller vid Georgs sjuksäng.
Stumt, vanmäktigt, förbluffadt stod nu det kalla förståndet inför den ohöljda passionen. Müller hade vant sig att betrakta denna såsom en sjukdom, hvilken kräfde sin serskilda behandling likasom typhus och nervfeber, och hvilken icke längre var farlig sedan den öfverstått sin kris: närheten. Den underliga vändning Georgs sjukdom tog, bragte honom något ur fattningen. Halft bestört, halft nyfiken satt han vid hans säng och lyssnade till dessa utbrott som mer eller mindre förvirrade alltid vände sig omkring ett namn, alltid ställdes till en person, hvilken han ömsom gjorde beskyllningar eller bönföll hos. Det var både ömkligt och hjertskärande tillika att höra den sjuke, som så dyrköpt hade vaktat sin hemlighet från att blifva Müllers byte, nu oaflåtligt ramsa upp för honom den olyckliga historien från början till slut, och detta med en omständlighet, en lidandets innerlighet såsom när man biktar sig för en öm moder.
Då han var vid sans visade han deremot Müller en misstro, en köld som ofta var full af bitterhet, men denne iakttog också en fördragsamhet som man endast är van att finna hos en outtröttlig, öfverseende moder. Med en stoikers tålamod bar han den sjukes kink. Müller förstod kanske icke ett
