244
— Jag har aldrig vetat att denna önskan var så vigtig för er. Jag erfar det nu för första gången.
— Det är sannt, ni har inte läst mina bref. Ni har nekat mig allt tillträde. Till och med en förbrytare brukar dock hafva rättighet att få försvara sig.
— Emedan jag var öfvertygad om att ni, herr Cold, hade intet — ja alls intet att säga mig, som jag borde höra på.
— Intet, fröken Sophie, verkligen intet? Tror ni då att jag direkt från sjuksängen skulle hafva stormat hit upp, att jag skulle hafva utsatt mig för det obehaget att bli sedd här på en sådan dag som denna, .... att jag godvilligt skulle tjena såsom dekoration på er bröllopsfest? .... Och tror ni slutligen att jag skulle hafva trotsat det värsta af allt, det att falla er besvärlig, om det jag har att säga inte tvertom vore något som ni bör höra? Och vill ni nu höra mig? .... Är det er lägligt?
All färg hade vikit från Sophies kinder. Hon reste sig och sjönk åter tillbaka. En blick, bönfallande och innehållsrikare än ord, träffade honom.
— Jag vill inte skrämma er. Låt oss tala lugnt, ganska lugnt ... Ni ser huru lugn jag är... Sophie, var uppriktig .... det är något emellan oss, en punkt, en dunkel punkt som jag inte kan tyda ... förklara mig den! ... Hvarför har ni misshandlat mig så?
— Har jag misshandlat Er? sade Sophie och
