Sida:Amtmannens döttrer.djvu/441

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
249

på ett ädelt sätt; ni skulle lära att akta mig först. Ni skulle blifva så tillitsfull att ni som ett barn kunde flyga mig om halsen och berätta mig det sjelf. Har jag inte skonat min fina blomma? Jag var likväl på vakt emot mig sjelf. All den råhet, den ovärdiga lek som en man så ofta tillåter sig i ett förhållande sådant som detta, dessa berusningar i den andras qval, det skulle aldrig vågas emot er. Ni var för naiv för att förstå det, för stolt för att tåla det .... O Gud! och nu skall ett enda ögonblicks osaligt missförstånd ....

— Missförstånd! Nej, nej, inte missförstånd. Huru kunde jag tvifla på hvad jag hörde?.... Och hade jag ett ögonblick varit svag nog att tvifla, så må ni veta att .... jag ville först inte säga er det...

— Hvad, hvad?

— Att er vän, att doktor Müller sedan bekräftade för mig allt hvad jag hade hört. Er känsla för mig var blott en öfvergående, en af dessa, som ofta förut hade bedragit er sjelf .... Ni stod i begrepp att inträda i en ny lefnadsställning, en lysande ställning; men för att kunna detta måste ni vara fri från hvarje band .... Han tiggde mig om att afstå er.

— Verkligen? .... Det tiggde han er om! ha, ha, ... Müller? Men han talade ju inte vid er?

— Han uppsökte mig om morgonen för att säga mig detta.

— Således ändå ..... Müller!! ... Och allt detta har han sagt er så lugnt och torrt .... O, så grundligt .... Stackars Sophie, ja, äfven du har