andra söka sig skygd, såg man icke sällan honom och hans hund slumra på bara marken, eller under några grannars gästfria tak. En bonde som en afton på eftersommaren körde ner ifrån skogen med ett lass nyslaget hö, för att torka det på slätten, följdes en stund af en grå hund som visade en påfallande oro. Väglädd af denna fann bonden Brandt några steg ifrån vägen, liggande midt i ljungen med armarna under hufvudet, men med lugna, milda anletsdrag, som om han sofvit. Han tycktes vara nyligen död. Talltrasten sjöng sin vemodiga sång öfver hans hufvud, och bonden lade honom på det doftande höet och körde honom till byn, ledsagad af den sörjande Krœsus.
Med heta tårar begret Sophie honom. Hon gömde det lilla skrinet som en relik. Det är blott de lyckliga, eller de som utbreda den största lycka, som begråtas af alla. Men bittrare, mera brännhet flyter den lönliga tåren för den som i dubbel mån egde vilkoren för lyckan, men som bedrogo och blefvo bedragna i dem alla; för den hvilkas rikaste gåfvor vände sig emot dem sjelfva som ett hån; för dem hvilkas alltför öfverdrifna kraf på lifvet, otillfredsställda i en tarflig verklighet släckes i förnedring — för dessa olyckliga slutligen, hvilkas elände man skyr att nämna på jorden, ehuru »det i himmelen har ett namn».
Och Sophie!.... käre läsare vi hafva återsett Sophie i hennes hem. Hon hade åldrats, men deremot hade lyckan föryngrat honom, hvilket gjorde att skilnaden i ålder alls icke var så påfallande.
