mina förra inklinationer: stora anlag för sanning, riktig känsla, tankerikedom och skarpsinnighet i uppfattning. Hon saknade lätthet i det allmänna konversationspladdret, och deltog föga deri, men i djupare resonnemanger fick hon ett slags vältalighet som jag icke påträffat hos någon annan; hennes språk var då sinnrikt, blomsterdoftande, icke blomstrande — och, det var så äkta qvinligt. För henne utgjöt jag mig i klagan. Hon var den första som mildt och skonsamt bedömde mitt uppförande, i det hon tillika visade mig källan till mina missräkningar. Aldrig har jag hos en ung varelse — hon var blott ett par år äldre än jag — funnit en blick som mindre låtit sig omtöcknas af vanan, aldrig så mycken sjelfständighet i anden, under påtryckningen af småaktiga förhållanden. Margaretha var en af dessa herrliga naturer, som utveckla sig sjelfva trots allt hämmande, och som bära undantagets martyrskap tyst och välsignadt inom sig. Men det hvilade en skuggning öfver hennes väsende, likasom af vemod eller kanske af trötthet vid lifvet.
— »J klagen öfver oss, sade hon, och det med rätta: Vår enda utveckling få vi genom smärtan, men olyckligtvis gör denna oss med detsamma oskickliga för detta lifvet», Ja, hon var sjelf ett sådant brutet rö, som vinden aflockade melodiska, men också stundom skärande toner. Huru mycket har jag ej att tacka Margaretha för! Mina glada illusioner kunde hon inte rädda, men hon har räddat min tro. — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
