alltför otillfredsställande. Hade han då gjort sig några stora föreställningar? Om hennes väsen kunde han ingenting döma; den lätthet och säkerhet hvarmed hon mottog och återgaf dessa intetsägande fraser hvaraf samtalet bestått, behagade honom icke riktigt. Om hon var vacker visste han heller icke. Hon hade en mössa på hufvudet och en stor sjal inhöljde hennes figur, hvilken förekom honom spenslig och fin. Hennes ansigtsfärg var något röd och blossande. Detta borde icke hafva synts underligt för den som visste huru ett par dagars resa i vår skarpa vårluft kan bringa den skönaste hy i olag. Men antingen var vår hjelte icke så liberal som den danska skalden hvilken säger:
»Om sorgen eller östanvinden
Ha skadat rosorna på kinden
Tro mig — det säger icke stort».
Eller ännu troligare är det att han alls icke hade tänkt öfver luftens inverkan på menniskohuden. Han tänkte väl hvad hundrade koppärriga och onosliga Adamssöner hade tänkt före honom, att ett fruntimmers hy bör vara ren och skär som hennes rykte. Sophies starka färg misshagade honom således.
Under flera dagar efteråt var Sophie icke synlig, emedan hon hade tandvärk och höll sig på sitt rum. En bjudning till en af grannfamiljerna blef emellertid antagen. Det var Pingstdagen. Våren stod i sitt fulla flor. Hela familjen reste tidigt åstad, Georg infann sig senare på aftonen. Der var mycket främmande, det yttersta rummet var nästan fullproppadt. Som han icke sökte någon och
