— Men Gud bevara mig för dig, Sophie!
— Det finns ju damer tillräckligt, afbröt Sophie henne något häftigt. Elise Breien ser ut som om hon gjorde den största uppoffring genom att spela, det kan ju jag göra lika gerna! .... Och dermed var hon redan inne i salen. Under den första paus som inträdde i dansen hade hon redan halft bedjande, halft med våld intagit den omtalda platsen vid pianot. Här spelade hon orubblig nästan hela aftonen vals på vals, fejare (ett slags norsk hambo-polska) och galopper. Kanske trodde hon sig derigenom lättare försona »de vreda gudar». Af gammal vinterlik vana hade man tändt ljus i salen, men de syntes knappast. Från alla fönster inströmmade den nordliga horisontens nattliga sommarklarhet. Pianot stod så att ett bjert sken föll öfver den spelande.
Likasom hvarje konstverk fordrar sin ram och sin egendomliga belysning, hvarje ädelsten sin infattning, likasom det finnes viner hvilka endast smaka ur gröna glas, likaså är skönheten, den lefvande skönheten, bunden vid vissa betingelser, hvarunder den kan träda fram. Förstode man detta riktigt, förstode man att afsöndra det tillfälliga, så skulle man icke så ofta göra den orätt, och förstode skönheten sjelf att riktigt hålla ifrån sig det tillfälliga, så skulle den oftare vara skön. Sophie bekräftade detta då hon satt framför pianot sålunda afsöndrad och fri, hvilande blott i sin egen ungdomliga, gratiösa säkerhet. En mörk sidenklädning, utan alla sirater af rosetter eller nipper,
