Sida:Amtmannens döttrer.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
81

höflighet är .... Gud hjelpe mig tar han icke nu upp lorgnetten. Jojo, fru Ramm, se på bara!

— Hvad menar ni? sade denna med en oförliknelig mine ..... Ånej, det vill jag då hoppas inte blir något af, den menniskan har sannerligen gjort nog mycket obehag i vårt hus ändå, tillade hon med en suck. Ser ni, min man ville ändtligen ha Cold till lärare åt Edvard. Han hade så utomordentliga rekommendationer. Jag betviflar också inte att han ju är en bildad och duglig gosse, och det är nog för att min gubbe skall sätta värde på honom. Men vi fruntimmer, min goda fru Breien, vi ha skarpare blick vi, och bedöma en mans värde annorlunda. Bildning och talanger ä stora företräden hos en ung menniska, men i mina ögon kunna de inte ersätta bristen på känsla och karakter. Redan långt innan han kom kände jag flera historier om den gunstig herrn, som just inte lända honom till heder, och som ä af sådan beskaffenhet att de nog kunna ängsla en mors hjerta ....

— Å, dem känner jag också till lite grann, hviskade fru Breien.

— Jaså! låt oss då höra om det ä de samma.

— Att mina ä tillförlitliga, kan jag gå i borgen för, menade den tjocka frun. Jag har dem af Elise, som korresponderar med sin kusin i Drammen, som ni kanske vet. Drammen känner jag till och vet att man der har lika god reda på hvad som händer i Christiania, som på sjelfva platsen, kanske någon gång bättre. Ett fruntimmer var till den grad förälskad i honom att hon tog in gift.