Amalia, den stackars oerfarna flickan ..... ett hjerta som är så der idel oskuld! ....
— Nåja — låt mig nu höra, huru det egentligen hänger ihop med Amalia och honom, afbröt fru Breien henne och ryckte girigt en tum närmare. Jag har mer än en gång trott att allt skulle vara klappadt och klart emellan dem.
— Det kan ni minsann gerna få höra. Amalia var i början blyg och ytterst tillbakadragen. Hon hade också hört dessa rykten. Han utmärkte henne emellertid ögonskenligt, ehuru, det måste jag säga, på ett aktningsfullt och försigtigt sätt. Aldrig försummade han att hjelpa henne ur och i vagnen och en gång följde han henne hem från Meijers när det hade regnat, och det kunde sannerligen icke vara för spatserturen skull. När en ung herrre i våra dagar går så långt behöfs det inte mycken fyndighet för att gissa resten. Men det måtte ha kommit något fnurr emellan de unga. Amalia drar sig nu plötsligt tillbaka — hennes tillbakadragenhet (detta likväl oss emellan) ... öfvergår till komplett ovilja. Hon kan alldeles inte fördra honom. Gif akt på dem, att de aldrig talas vid. På honom kan man ingenting märka, han måtte ha en synnerlig sjelfbeherrskning. Men att, den stackars flickan har lidit under detta förhållande, det vet jag. Under detta sorglösa yttre, fru Breien, fruktar jag att ett brustet hjerta gömmer sig.
Amalia, som i detsamma dansade förbi med kaplanen, bekräftade alls icke med sitt utseende modrens utsago. Hennes något tunga figur tog sig
